Då var valet mitt ännu en gång. Vad vill jag egentligen? Som jag lever just nu känns rätt okej medan jag ibland känner mig fruktansvärt ensam så försöker jag bara se framåt och att jag vet att behöver jag någon så finns det en himla massa fina människor runt mig som kan laga de tomma utrymmena. Så varför ska jag tänka så mycket? Mitt inre har börjat yra runt en hel del igen med hjärtklappning och ångest. Jag försöker dämpa det men för det mesta vill jag bara släppa på spärren, gråta och tycka synd om mig själv. Men varför? Jag borde egentligen bara lyssna på stärkande musik och sträcka på mig och leva efter att fortsätta vara stark. Men det sägs att starka personer är så som jag beter mig just nu för att jag kan släppa på saker, men just nu vill jag bara stänga in allt och fortsätta på detta spår.

Jag vill verkligen ha vår nu, så jag kan känna mer lyckorus i kroppen. Det gör jag automatiskt när det drar sig mot varmare årstider. Börja gå ut och gå mera utan att pälsa på sig en massa kläder. Jag vet att mitt inre automatiskt blir bättre då, om jag får underhålla huvudet. Så nu måste jag försöka andas, leva i nuet och ta framtiden som den kommer. Men vad gör det om man vill prova på och försöka med något nytt? Ingen har dött av framgång eller av att prova på att komma någonstans så vad säger ni? Ska vi inte försöka må liiiiiite bättre nu? Jodå!