Vidriga sport.. Usch!!

För några dagar sedan hade jag en konversation med en tjejkompis som inte haft häst på väldigt länge. Men inom en snar framtid kommer hon att få hem en 4åring som är ett varmblod. Vi hade innan hon berättade det, pratat om videon jag och min kompis Johan gjorde i skolan. En dokumentär med Julia och Kvicken och fördommar inom ridsporten, när det kommer till travhästar. Den väckte mycket känslor hos henne och jag var jätte tacksam och glad för dem fina orden hon gav om videon, den publicerades väldigt mycket runt om i sociala medier när den var ny och även Hippson la ut på deras facebooksida och skrev om det, vilket var jätte häftigt.
 
Men nog om det.. Hon ska i alla fall få hem en 4åring, varmblod, valack. Som inte dög för travet och därför skulle den slaktas...... Är folk verkligen helt j*vla hjärntvättade!? Den höll alltså inte måttet i elitstallet och skulle därför slaktas. Han var för klumpig och långsam för att duga till elitnivå i trav. Slakt är alltså enda utvägen enligt den ägaren, jisses vilken bra ägare, galet. Honom ska man verkligen se upp till! Eller kanske inte alls!? "Gör vad du vill med honom, jag vill inte ha honom".
 
Jag blev så förbannad och ledsen över hur vissa travmänniskor tänker kring sina hästar.. "Den håller inte måttet, vi slaktar den" ärligt talat.. Om inte en häst i ridsporten håller för den nivå vi strävar efter, så säljer vi den hästen till en ryttare som inte har inte lika höga mål. Svårare än så är det inte. Man avslutar inte ett liv på en häst för att den inte hoppar 130cm tex. Det finns ALLTID någon som skulle vilja rida skogsridning på tex varmblod, istället för att ta bort det stackras djuret. Jag blir så ledsen, så oerhört ledsen!
 
Jag dömmer absolut inte alla travmänniskor här, absolut inte. Min mamma har kört trav i många år efter hon slutade rida och innan jag började rida och vi var inte sådana. Men mycket av det jag skriver stämmer tyvärr. Många avlivar sina fina hästar pga att dem inte håller måttet. Men det finns faktiskt hem som inte kräver det som många andra kräver - ge hästen en chans!
 
Här är en screen från en video på New Scene D. Ett varmblodssto som mamma hade när jag växte utt som jag hoppade mycket ett tag. Tävlade aldrig, men hoppa kunde hon! Hon var med min bästa kompis på en minihoppning som hon levererade felfritt på. Helt otrolig kapacitet för att inte vara avlad för att hoppa.

Våga stå på dig, lev med fantastiska människor runt omkring dig!

Sedan jag gick i lågstadiet har jag haft lätt för att få vänner. Jag har alltid varit en ärlig tjej som älskat att umgås med människor och vill gärna vara vän med alla. Jag vill aldrig något ont, så länge du inte gjort mig något. Fast, egentligen inte ens då vill jag ge tillbaka. Jag vill snarare komma några nivåer högre än dessa människor och visa att jag är bra och att det är dem som står stilla och beter sig illa. 
 
Det började redan i 1an, där två tjejer hackade på mig varav den ena var min dåvarande bästa vän. Vi umgåcks mycket i och utanför skolan. Men i skolan drog hon mig i håret och kastade saker på mig. Jag stod ut, sa aj, men sa aldrig till läraren. Upp mot 3an och till början på 5an så var det en annan tjej som var på mig, med ord och hackade på mig dagligen. Jag gick nästan aldrig till skolan pga detta. Dessa tjejer trackade mig konstant men när jag började 5an så isåg jag att jag började att må sämre och pratade då med mamma, som i sin tur pratade med föräldrarna till dessa två personer och sedan var det lugnt.
 
Upp i högstadiet, där fick jag mig många nya kompisar men behöll även dem som stod mig närmst sedan lägre klass. Jag passade in tillräckligt bra med dem "populära" men ändrade mig aldrig så jag umgicks med alla. Vilket kunde irritera dem som såg sig som "bäst i klassen". Det var då som en av de förra mobbarna kom fram till mig nästan varje rast och sa hur fin jag var, berättade hur duktig jag var på olika saker m.m.. Sa endast tack och gick sedan där ifrån. Visste att det bara kom från hennes mun pga att hon var avundsjuk på att hon inte var på samma nivå som mig. Ingen umgicks med henne medan jag kunde umgås med alla. Jag var lättsam, hon var svår. Jag brydde mig dock inte, tyckte bara att det var skönt att hon kunde se att jag levde vidare trots hennes vidriga beteende mot mig tidigare år.
 
Vart vill jag komma med detta? Jo... I många år har folk kommit och gått ur mitt liv av många olika anledningar. Detta gör att jag står på mig mera och tar ingen negativitet mot mig längre. Jag klarar inte av människor som hackar på mig utan anledning eller av ren avundsjuka eller annan anledning. Jag gillar absolut inte när folk klankar ner på dem som står mig närmast hjärtat.. Oavsett om det är en nära vän eller inte som kläcker ur sig dumma saker om mina absoluta favorit människor så sticker jag. Dessa människor kastar jag ur mitt liv direkt. Har rensat många personer det senaste och det är det bästa jag gjort. Jag har insett hur många som varit falska mot mig, som inte klarar av min ärlighet utan lever vidare i sin bubbla av negativitet, hat och brustna hjärtan. Sanningen varar längst!
 
"Jag var aldrig som dom andra
Jag var konstig, annorlunda
Missförstådd, felbehandlad
Det fick mig o börja undra
Är det mig det är fel på?!
Eller är jag för äkta för er?!"
 
 

Man vill göra/köpa så mycket hela tiden

Jag har tänkt på en sak.. Varje dag så går jag och drömmer mig bort om vad jag skulle vilja köpa, vad jag skulle vilja greja med hemma eller göra över lag. Detta kan verkligen spåra ur i huvudet på mig!? Jag vill verkligen göra saker hela tiden, köpa saker för att få huset mer komplett osv. Önskar bara jag vore proffs på tex tapetsering, det hade underlättat fruktansvärt mycket haha. Men ja, tror ni förstår mig. Man blir liksom aldrig nöjd.
 
Jag vill ha kläder, större garderob, nya tapeter i olika rum, nytt golv, nya saker till hästarna, ny badrumsinredning.. Ja ni hör ju, jag vill ha typ allt haha. Men pengar växer inte på träd och tiden kan vi inte öka på heller tyvärr. Men huvudet går verkligen på högvarv varje dag med vad jag skulle vilja fixa eller köpa. Jag kan bli tokig på mig själv kring detta. För det är aldrig en lugn stund. 
 
Jag brukar försöka tänka "en sak i taget" och fundera på vart jag vill börja. Men det hjälper inte, för det slutar med att jag gör lite här och lite där i alla fall. Ingen struktur, det är som att jag stressar fram och vill hinna göra allting i livet innan det är över, jag vet inte. Jag är bra knepig alltså hahaha...
 
Känner ni igen er?