En kväll som denna, torsdag kl 19:34 för att vara exakt i skrivande stund, så går tankarna upp och ner. Fram och tillbaka väldigt mycket. Tänker tillbaka på den ryttare jag en gång var och vill tillbaka till att vara. Saknar den brinnande elden som tog över mig inifrån när jag styrde mot ett hinder. Höra min tränare säga fina ord om hur begåvad jag är och hur långt jag kan komma ifall jag bara inser själv vilken kapacitet jag har. Så tråkigt att psyket bröt ner mig så extremt djupt att jag var tvungen att trappa ner på mina måsten i livet och även tappade glöden för ridsporten samt sålde den bästa hästen. Men när jag sitter, som ikväll, kollar tillbaka på bilder och tittar på fina hästar som är tillsalu. Ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade det. För det gör jag!

 

Jag hoppas verkligen att efter ett hektiskt år som 2019, kunna landa med hästarna igen och komma igång med allting hyfsat bra. Jag vet att jag sagt det många gånger och jag faller tillbaka igen, till att inte ta ett steg längre. Men ibland bryter saker ner mig igen och jag dimper ner i hålet tillbaka till bekvämligheten utan måsten. Men jag hoppas att jag som mamma får ett helt annat driv för livet, ser allt från en helt annan vinkel. Håll tummarna alla där ute, för det gör jag. Håll tummarna för att den duktiga, talangfulla och glädjerika Rebecka får komma tillbaka som ryttare en gång för alla!🙏