Idag när man kollar och läser om nyblivna mammor och deras bebisar, så är allting så fint. Det är kaffe på stan, underbara promenader med vagnen i solen, träffa vänner och fikar och bilder på glada och sovande bebisar publiceras överallt. Det ser så fint, enkelt och roligt ut. Som att inga problem existerar i deras nya vardag med en till i familjen. Man ser bara det fina och bra med allting hos nästan alla. Men så är inte verkligheten..

Mina första dagar var omtumlande.. Jag varken kände eller tyckte så mycket om förändringen som blivit. Måndagen (5e dagen efter förlossningen) insåg jag va deprimerad jag faktiskt var, en släng av det så kallade baby blues hade tagit över mig. Jag grät när Max grät, jag grät så fort jag satt ensam i soffan eller om C sov där bredvid mig. Jag var inte lycklig. Det enda jag ville var att C skulle ta blöjbyten, mata om jag pumpat och trösta när han grät. Jag var helt förstörd.. Jag hade inget fokus, visste inte alls vad jag skulle ta mig till.

Detta gör mig så ledsen, att ingen pratar om sanningen. Hur det faktiskt är eller i alla fall kan vara när man får barn. Det är verkligen inte guld och gröna skogar för alla, det finns dem som får en dipp och vissa får värre än så. Jag vill inte gömma sanningen, jag mådde verkligen skit rent ut sagt. Ville bara lämna M med Christian och göra någonting annat än att ta hand om honom. 

Jag vill dela med mig av detta pga det säkerligen sitter andra föräldrar där hemma med samma känsla. Man ska veta att det är okej att må skit. Det är okej att känna sig mindre bra och att känslorna inte finns. För det blir bättre! Nu idag känner jag någonting helt annat, vilket är fantastiskt. Men att få en bebis blir annorlunda i vardagen och det är tufft. Man ska inte tro annat, det går verkligen upp och ner.

Men nu går vi mot bättre tider! Att ha bebis nu är mysigt, mycket kärlek och det nya livet är väldigt fint. Men det finns dippar ibland och det är okej, glöm inte det fina ni!

Mina älsklingar, mina favoriter!