Jisses vilka veckor... Ett rent helvete rent ut sagt. Trodde detta skulle vara drömmarnas tid, att vara gravid. Men veckan 18-19 har varit kaos. Minns inte när jag mådde så psykiskt dåligt senast.. Varit mycket kring pengar, hemmet, folks kommentarer, kroppsångest osv. Jag har gråtit floder både i ensamhet och i armarna på kärleken. Pratat om mina frustrationer kring mycket i livet, ångest över allt vi ska hinna, att jag inte känner mig tillräcklig och fin. Shit, detta är inte lätt alls. Jag känner inte igen mig själv?

 

Jag har fått höra att det är väldigt upp och ner och självklart har jag förstått det. Men jag trodde inte att jag skulle må såhär dåligt. Idag är dock en rätt bra dag, än så länge. Igår var också bra, fram tills att jag kom hem och somnade på soffan, blev väckt av C och sedan låg jag i tårar efter att ha pratat om lite olika saker. Tårarna kunde inte sluta rinna, slutade med att han tyckte att vi skulle åka och äta. Väl på plats för att äta så pratade vi en himla massa och det tackar jag väldigt mycket för. Han får mig alltid att tänka om, vilket är fruktansvärt skönt. Så jag kan bara landa, andas och ta en sak i taget.

 

Jag hoppas verkligen att kommande veckor nu är lite lättare än dem varit nu ett tag. Jag är så jävla rädd för att hamna djupt nere i ett svart hål, vill inte det. Jag vill bara ha ett lyckorus i kroppen och inte en depprimerande känsla dag in - dag ut. 

 

Någon som känner igen sig? Någon mer som också mått dåligt under sin graviditet?