Sedan jag gick i lågstadiet har jag haft lätt för att få vänner. Jag har alltid varit en ärlig tjej som älskat att umgås med människor och vill gärna vara vän med alla. Jag vill aldrig något ont, så länge du inte gjort mig något. Fast, egentligen inte ens då vill jag ge tillbaka. Jag vill snarare komma några nivåer högre än dessa människor och visa att jag är bra och att det är dem som står stilla och beter sig illa. 

 

Det började redan i 1an, där två tjejer hackade på mig varav den ena var min dåvarande bästa vän. Vi umgåcks mycket i och utanför skolan. Men i skolan drog hon mig i håret och kastade saker på mig. Jag stod ut, sa aj, men sa aldrig till läraren. Upp mot 3an och till början på 5an så var det en annan tjej som var på mig, med ord och hackade på mig dagligen. Jag gick nästan aldrig till skolan pga detta. Dessa tjejer trackade mig konstant men när jag började 5an så isåg jag att jag började att må sämre och pratade då med mamma, som i sin tur pratade med föräldrarna till dessa två personer och sedan var det lugnt.

 

Upp i högstadiet, där fick jag mig många nya kompisar men behöll även dem som stod mig närmst sedan lägre klass. Jag passade in tillräckligt bra med dem "populära" men ändrade mig aldrig så jag umgicks med alla. Vilket kunde irritera dem som såg sig som "bäst i klassen". Det var då som en av de förra mobbarna kom fram till mig nästan varje rast och sa hur fin jag var, berättade hur duktig jag var på olika saker m.m.. Sa endast tack och gick sedan där ifrån. Visste att det bara kom från hennes mun pga att hon var avundsjuk på att hon inte var på samma nivå som mig. Ingen umgicks med henne medan jag kunde umgås med alla. Jag var lättsam, hon var svår. Jag brydde mig dock inte, tyckte bara att det var skönt att hon kunde se att jag levde vidare trots hennes vidriga beteende mot mig tidigare år.

 

Vart vill jag komma med detta? Jo... I många år har folk kommit och gått ur mitt liv av många olika anledningar. Detta gör att jag står på mig mera och tar ingen negativitet mot mig längre. Jag klarar inte av människor som hackar på mig utan anledning eller av ren avundsjuka eller annan anledning. Jag gillar absolut inte när folk klankar ner på dem som står mig närmast hjärtat.. Oavsett om det är en nära vän eller inte som kläcker ur sig dumma saker om mina absoluta favorit människor så sticker jag. Dessa människor kastar jag ur mitt liv direkt. Har rensat många personer det senaste och det är det bästa jag gjort. Jag har insett hur många som varit falska mot mig, som inte klarar av min ärlighet utan lever vidare i sin bubbla av negativitet, hat och brustna hjärtan. Sanningen varar längst!

 

"Jag var aldrig som dom andra
Jag var konstig, annorlunda
Missförstådd, felbehandlad
Det fick mig o börja undra
Är det mig det är fel på?!
Eller är jag för äkta för er?!"